Gustaf Wester tillhörde till en början Wifoka kompani och senare Westanstångs kompani. Mönstringsplats var Husbyfjöl (Borensberg). Min far berättade också att Wester hade tjänstgjort som fångvaktare vid Borghamns stenbrott. Vid generalmönstringen 1901 noteras i rullan att han "ställs på 7 månaders förbättring pga sjuklighet". Den 23 april 1902 fick han avskedspass. Enligt läkarintyg befanns han oförmögen till vidare krigstjänst. Han fick vitsordet utmärkt väl och beviljades underhåll från Wadstena Krigsmanshuskassa fr o m 24 nov 1904. Han var då 54 år och 7 mån och hade tjänat kronan i 27 år och 5 mån. Det berättigade honom till ett årligt (!) underhåll om 24 kronor.
Gustaf Wester hade emellertid redan 1901 friköpt sitt soldattorp. Jag har i min ägo vackra, handskrivna köpebrev och lagfarter där det ur köpehandlingarna framgår att den 6 april 1901 köper G.V. Wester Eketorpet,den tidigare knektbostaden, av H. Jonsson och Selma Jonsson, Mörby Norrgård. Köpesumman var 500 kr. Det han då köpte var själva huset och tomten som omfattade uthus, ladugård och trädgård.
Den 20 april 1905 köpte han ytterligare mark, "ett jordområde beläget intill och söder om den jord som tidigare köpts, i areal utgörande 23,54 ar eller efter gamla ytmått 15,2 kappland." Köpesumman var 150 kronor. Det var den mindre åkern på södra sidan om torpet. Idag växer det tallar på åkern.
På bilden till höger är Gustaf och Matilda fotograferade framför huset tillsammans med sönerna Carl Albin och Martin. Observera cyklarna! Med tanke på pojkarnas ålder måste det vara taget omkring sekelskiftet. Carl Albin skulle i så fall vara i 25-årsåldern och Martin i 18-årsåldern. (Klicka på bilden)
På nyårsafton 1918 avled hustrun Matilda Johansdotter i lunginflammation, sviter efter "spanska sjukan". I bouppteckningen efter Matilda värderades fastigheten till 2000 kr och lösöret, som är redovisat in i minsta detalj, till 1460 kr 50 öre. Gustav Wester ärvde hälften av detta och de tre barnen den andra hälften. Men något arvsskifte ägde inte rum förrän i april 1939, efter att även Gustav Wester är död.
1925 hade Gustav Wester köpt ytterligare mark, nu ett "ett jordområde som innehåller i areal 0,7090 hektar och gränsar i norr till den mark som vid laga skifte å Mörby by undantagits såsom samfällt grustag." Det är alltså den större åkern som ligger norr om Eketorpet och som avslutades med en fantastisk klarbärshäck. Jag undrar om den fortfarande finns kvar?
Mina föräldrar Olof och Eva Gustafsson köpte Eketorpet 1939 efter Gustav Westers död och det var kvar i deras ägo tills
min far avled 1987. Mor hade gått bort två år tidigare. De sista 10-15 åren hade de sin fasta bostad i Mjölby, men behöll Eketorpet som sommarhus.Bilden till vänster är tagen 1952, de är då i femtioårsåldern. Mor tyckte egentligen inte om kortet - de var ju vardagsklädda och hon hade glömt att ta på sig skärpet till klänningen.Men hon hittade på råd och ritade dit ett skärp! Men jag tycker kortet är så fint, det är så här jag minns dom från den tiden jag växte upp.
Fram till 1958 var torpet helt omodernt. Egentligen har jag inte funderat förrän i väl vuxen ålder över hur gammalt och orört huset var, och obekvämt naturligtvis. Det var vedeldning i järnspis och kakelugn som gällde, vatten hämtades i en handpump på gården och slaskhinken fick bäras ut till komposten. En zinkbalja fungerade som diskho. Ute-dass naturligtvis, längst bort på ladugården! Inomhus var det mycket lågt i tak, min far kunde knappt gå rak, håret gick emot taket. Han var visserligen lång, men knappast mer än 1,85. När vi gick in i huset kom vi först in i en kall-farstu och där fanns dörr till köket och till "kammaren". Dörren in till kammaren hade en gammal handsmidd dörrklinka att öppna med och en bastant dörrnyckel på andra sidan. Tröskel och dörrpost var höga, jag gissar dryga decimetern. Det gällde att lyfta på fötterna och bocka huvudet! Det blev så invant att vi fortsatte bocka oss långt efter att huset blivit renoverat och dörröppning och tak blivit något högre. Från farstun ledde också en mycket brant trappa upp till en kallvind och ett sovrum. Trappstegen var väl nötta och mer än en gång halkade fötterna och rumpan blev blåslagen när man studsade nerför trappstegen!
Huset renoverades 1958 så tillvida att innerväggar, golv och all inredning på bottenvåningen togs bort och fönstren byttes ut. Då kunde vi se varför huset fått namnet Eketorpet. Det var mäktiga ekstockar i ytterväggarna. Den gamla järnspisen med sin stora kåpa togs bort och hela murstocken gjordes om från grunden. En "modern" vedspis kom på plats i köket, rinnande kallvatten drogs in och ett avlopp grävdes. Nu var det slut med att bära vatten- och slaskhinkar! Ett kylskåp fick plats. Ny isolering kom till och huset blev varmare. På 40-talet, när det var så kalla vintrar, fanns en iskorpa i vattenhinken i köket på morgonen och i hörnen lyste rimfrost på väggarna .
Den tidigare murstocken hade varit en källa till oro i många år, det fanns sprickor och det hade kunnat sluta i eldsvåda om oturen varit framme. Jag minns att vi hade soteld i skorstenen vid några tillfällen, det var otäckt att höra dånet när det brann och att se gnistorna som flög. Kakelugnen inne i rummet var också gammal och den ersattes med en fotogenkamin, men ack så skön kakelugnen hade varit att sätta upp fötterna emot när man kom hem från skolan på vintern. Det var lång skolväg, 4 km, till Viby skola, och på vintern var man genomfrusen och hade nagelspräcken efter att ha cyklat eller gått den långa vägen. Då väntade varm choklad och en varm kakelugn. En känsla jag aldrig glömmer.
Huset renoverades även på utsidan, de då så populära eternitplattorna sattes upp och nya takpannor. Huset var utsatt för blåst och varje takpanna skulle borras och spikas fast. Jag mutades med 10 öre för varje takpanna jag borrade och tjänade på det viset några tior. Det var mycket pengar då, när en kola kostade 5 öre! Så mycket modernare blev inte bostadshuset, men det var gott nog-
Några år tidigare, när mor bestämt sig för att inte längre ha höns, byggde far om hönshuset och flyttade sin verkstad dit. I den gamla verkstaden i uthuset gjöts nytt golv, placerades en vedeldad base och så hade vi fått en tvättstuga. Där kunde vi också värma rejält med vatten och "bada". Förut hade mor tvättat utomhus, hur det gick till minns jag faktiskt inte. "Bada" hade vi tidigare gjort i köket, med hjälp av största zinkbaljan! På senare år landade även en tvättmaskin i tvättstugan och en frysbox i förrådet. Självklara saker idag, men i början på 60-talet höjden av bekvämlighet!
Så här såg Eketorpet ut i början av 80-talet. Den gamla glasverandan har bytts ut mot en något modernare variant. Fasaden har fortfarande vita eternitplattor och knutarna är rödmålade. Gruset är välkrattat som vanligt. Det stora päronträdet till höger är jättegammalt. Min far menade att det fanns redan när han var ung i början av 1910-talet, fast inte så stort förstås. Det var inga goda päron att äta färska, men konserverade i sockerlag - med syltade klarbär till - mums! En säker efterrätt när barn och barnbarn kom hem och hälsade på. Serverades på blå efterrättstallrik med en liten kant där körsbärskärnorna radades upp...
Trädgården var alltid välskött med stora grönsaksland, många bärbuskar och mycket blommor. Äppelträd förstås, till vänster syns några grenar av Sävstaholmsträdet som gav tidigt frukt på sensommaren och var mycket gott. Morellträden - djupt röda körsbär - var ömt vårdade och gav ett mycket smakrikt och gott vin.
Eketorpet såldes när mina föräldrar gått bort, ingen av oss barn hade intresse eller möjlighet att behålla det. Sommaren 2009 hade jag anledning att köra förbi torpet och såg till min glädje att hus och trädgård i princip ser lika ut som för drygt 20 år sedan, väl underhållna. I fantasin kunde jag återkalla synen när far och mor står vid grinden och vinkar adjö. Så många gånger jag sett dem stå där.
2009-12-08
Ann-Mari Carlsson (Gustafsson)
